(Från Raymond Franz bok “In Search of Christian Freedom”. Sidan 647-654 från kapitlet “The Challenge of Christian Freedom”. Fotnoter i boken är här infogade inom parantes direkt i texten.)
Vår frihet kommer aldrig att bli fullständig om vi tillåter harm över våra förgångna upplevelser i ett ofritt system att slå rot i våra hjärtan och skapa en anda av bitterhet som genomsyrar våra tankar, vårt tal och våra handlingar.
Sådana känslor är på ett sätt förståeliga. Några av dem som påverkats på det viset hade föräldrar som inte var vittnen, föräldrar som kanske var medlemmar i en annan religion. På grund av den indoktrinering som gavs genom Vakttornets organisation, hade de i åratal rätt lite att göra med dessa föräldrar, de höll dem på avstånd, behandlade dem kyligt på grund av deras föräldrars ointresse, eller avvisande, av ”sanningen”. Denna bortstötande process började ofta redan från början, då de fick veta att när de blev vittnen skulle de komma att möta ”motstånd från Guds vedersakare”, och familjemedlemmar anfördes som möjliga redskap för sådant sataniskt motstånd, om inte på annat sätt så genom försök att avskräcka från att bli mer involverad med vittnena. (Jämför uttalanden i Vakttornets studieböcker The Truth that Leads to Eternal Life [Sanningen som leder till evigt liv], sidan 16; You Can Live Forever in Paradise on Earth [Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden], sidorna 23, 24.) Att se saker och ting på det här sättet kunde inte annat än att färga deras känslor gentemot föräldrar som inte ”köpte” deras nya religion tillsammans med dem. Nu har de kommit att inse att det trossystem som de likställde med ”sanningen”, är ett system som, tillsammans med ett visst mått av sanning, också innehåller några mycket allvarliga och grundläggande felaktigheter, och vad mer är, att det var de läror som bygger på dessa felaktigheter som var just de som fick dem att visa en sådan kyla gentemot andra människor, inbegripet deras föräldrar. I några fall kunde de återuppta de uttryck för naturlig tillgivenhet de är skyldiga dessa som de har att tacka för sitt liv på jorden, de som födde dem, sörjde för dem, drog försorg om dem, älskade dem med föräldrars kärlek. I andra fall kunde de inte det – deras föräldrar hade redan dött. Det ligger bortom deras räckvidd att åter bekräfta sin kärlek till dem. Detta kan medföra känslor av samvetskval som kan vara svåra att fatta.
De som hade äktenskapspartner kan ha gått igenom liknande erfarenheter. Många hade i stort sett bra äktenskap, men när de blev en del av Vakttornets organisation och deras partner inte blev det, uppstod med tiden spänningar – spänningar som inte var orsakade av att de därefter mera helt och fullt visade de egenskaper som Guds son var ett föredöme i, utan som i stället orsakades av deras strävan att möta organisationens krav och att helt och fullt följa organisationens regler och handlingssätt – som medförde att äktenskapet försvagades eller upplöstes. I det senare fallet kan familjens upplösning också ha fått svåra följder för barn. Att inse att ”det behövde inte ha blivit så” är inte en lätt tanke att bära på. Det som fördärvades i sådana fall kan sällan återställas.
Jag tänker på en kvinna som, trots att hon var en trogen hustru till sin man som inte var ett vittne, under alla de år hennes äktenskap varade plikttroget betraktade honom som en ”av världen” och också avstod från att skaffa barn med honom, eftersom ”slutet” var så nära. Inte långt efter det att hon insåg att organisationens anspråk på att i praktiken föra Guds talan inte var berättigade, och vid en tid då hennes uppskattning av makens goda egenskaper hade förnyats och stärkts, blev han plötsligt dödad i en bilolycka. Tanken på vad äktenskapet kunde ha varit och givit, om hon inte låtit sig styras av missuppfattningar, ökade hennes sorg långt utöver det normala, och gjorde henne svårt deprimerad. (Trots att hon inte längre var verksam, ordnades i vilket fall en ”teokratisk begravning”, som leddes av en lokal äldste. Många av hennes mans vänner och affärsbekanta, som likt honom inte var vittnen, var närvarande. Äldstens begravningstal bestod uteslutande av argument till stöd för organisationens läror beträffande döden. Om hennes man, den person han var, vad som kunde läras av hans liv, de egenskaper han visade – sades ingenting. Detta var den sista droppen, som både stärkte hennes beslut att dra sig ur och fick hennes känsla av ångest att överflöda.)
Andra fostrade sina barn inom ramarna för vad organisationen sade och inpräntade i dem tanken att organisationen var Guds jordiska ”kanal”, och hade exklusiva anspråk på hans ledning och ynnest. När trohet mot Bibelns sanningar med tiden fick dem att ta ståndpunkt efter vad deras samvete bjöd, fann de sig själva avskurna från sina egna barn, fick uppleva den förödande erfarenheten att se sina barn godta organisationens stämpel av dem, deras föräldrar, som ”avfällingar”, personer som skall undvikas. Att höra att en son eller dotter skall gifta sig och inte vara bland dem som blir inbjudna till bröllopet, att höra om ett barnbarns födelse och inte inbjudas, eller ens tillåtas, att se barnet, kan medföra en oerhörd inre smärta. Hundratals, ja, tusentals, föräldrar och far- och morföräldrar har upplevt eller upplever ännu den smärtan. För andra är det insikten om förlorad tid som aldrig kan fås igen, år av liv som tillbringats med att sträva efter mål som, trots att de klätts i termer som ”teokratiska mål” och ”teokratisk karriär” och beskrivits som att ”sätta Rikets intressen främst” och att ”göra förståndigt bruk av den ännu återstående tiden”, i verkligheten var mål utan verklig substans, verkligt värde, verklig mening. De trodde, som jag gjorde, att de arbetade för att föra människor till Gud och till Kristus, och för detta var de glada att ge allt de hade. Till slut insåg de att organisationen lade beslag på människorna för sitt eget bruk, underordnade dem sig själv, betraktade dem som att de stod i skuld till organisationen för vad de än hade tagit emot. Detta har lämnat dem som arbetat nitiskt med en känsla av att ha blivit ”utnyttjade”, förmådda till att ha offrat tid, kraft, resurser och förmågor på organisationens altare, allt för att befrämja organisationen och dess intressen. Känslan av att ha blivit ”svindlad” på tillgångar omöjliga att få tillbaka, tillgångar långt värdefullare än pengar, kan bli resultatet.
Det finns, tack och lov, många, inbegripet några av dem som har förlorat mest, som inte tillåter bitterheten att slå rot i sina hjärtan. Om de älskar frihet har de inte råd att göra så. Bitterhet, agg, hämndlystnad, är förlamande känslor, inte befriande känslor. Tillsammans med den ständiga strävan efter vedergällning som dessa känslor underblåser, är de bevis på att man fortfarande är en fånge, fortfarande fjättrad av det förflutna. För flera år sedan gav mig en vän kopior av material som hade publicerats i en artikel i tidskriften Time. Bland andra ting innefattades dessa inträngande och vackert uttryckta tankar om förlåtelsens kraft:
Gamla testamentets syn på förlåtelse innefattades i ett verb som dominerar i dess botpsalmer, det hebreiska ordet shuv, som betyder att vända, att vända tillbaka. Tesen antyder att människan har kraften att vända från ont till gott, att förändras, och själva handlingen att vända om kommer att medföra Guds förlåtelse. De som inte förlåter är de som är minst i stånd att förändra sitt livs omständigheter …
Det psykologiska argumentet för att förlåta är mycket övertygande. Att inte förlåta är att bli fången av det förflutna, av gamla orsaker till missnöje som inte tillåter livet att fortsätta med nya ting. Att inte förlåta är att överlåta sig själv i någon annans kontroll. Om man inte förlåter, då är man styrd av den andres initiativ och blir låst i en händelsekedja av handling och gensvar, av vrede och hämnd, lika för lika, ständigt eskalerande. Det närvarande är ständigt överskuggat och uppslukat av det förgångna. Förlåtelse befriar den som förlåter. Det löser ut den som förlåter ur någon annans mardröm. ”Om det inte sker en brytning med det onda förflutna”, säger Donald Shriver, ”är allt vi får denna stammande upprepning av ondska.” …
Förlåtelse är inte en impuls som hålls högt. Det är en underlig och sublim idé på många sätt. … Förlåtelse ser inte ut som mycket till verktyg för att överleva i en ond värld. Men det är vad det är. (Kursiverat av mig [Raymond Franz]. Citerat från numret för 9 januari 1984 av tidskriften Time, återgivet med deras tillstånd. Copyright 1984 Time Inc. All rights reserved.)
År 1982 inledde jag första gången en personlig korrespondens med Carl Olof Jonsson i Sverige. (Han refereras till i Crisis of Conscience [Samvetskris] (sidan 141) som den som sänt material till den styrande kretsen som senare publicerades som The Gentile Times Reconsidered. Han är också medförfattare till den senare boken The Sign of the Last Days – When?) I ett tidigt brev, efter att ha nämnt några bland tidigare vittnen som tycks ”känna sig förpliktade att inta en motsatt ståndpunkt i fråga om allting” som de tidigare stått för eller trott på, tillade han:
De har i verkligheten inte lämnat Vakttornsrörelsen. De är fortfarande lika fixerade vid den som någonsin tidigare – på ett omvänt sätt. Ofta tillbringar de resten av sina liv med att attackera den. Jag skulle kunna förstå om de på ett vänligt sätt försökte hjälpa vittnena – men mycket ofta är de fyllda av bitterhet.
Jag kan förstå känslan av indignation, ofta motiverad av omtanke om andra, som många känner med anledning av den nedbrytande skada som vissa handlingssätt i organisationen har medfört, till och med sådana som har en intensiv önskan att få ett slut på denna skada. Jag tror emellertid också att det är ett allvarligt misstag att tro att ändamålen helgar medlen. Det finns ingenting vanärande eller kärlekslöst i att vederlägga falskhet. Inte heller är det ett bevis på fientlighet mot någon att inte hålla med honom, eller att lägga fram bevis för honom för att de läror eller handlingssätt han kan hålla fast vid är felaktiga. Det kan vara en handling av kärlek. Men sättet det görs på, den anda det görs i, är den avgörande faktorn. Personligen kan jag inte se att en del av de metoder som används verkligen återspeglar Guds sons sätt att närma sig människor eller den anda han visade, eller innehållet i hans budskap till sina lärjungar.
Somliga som har avsagt sig sitt medlemskap i vittnenas organisation har ägnat sig åt att demonstrera vid Rikets salar eller vid Jehovas vittnens sammankomster, de har använt sig av ovanliga metoder uppenbarligen i syfte att tilldra sig nyhetsmedias uppmärksamhet. Detta är ingenting nytt. Personer som motstår Vakttornets organisation har gjort detta ända sedan tiden då jag var barn för ett halvt århundrade sedan. Vad gäller några av dem som är inbegripna, vet jag att deras enda motiv är att föra vissa orättvisor och felaktigheter fram i ljuset. Jag kan inte svara för andras motiv. I vilket fall försöker jag inte att fördöma dem som individer genom att säga att jag personligen ser sådana metoder inte bara som kontraproduktiva, utan också som något som på ett ogynnsamt sätt återspeglar den som vi är förbundna att tjäna, Jesus Kristus. Det kan finnas en skillnad mellan att publicera och publicitet. Det är alltid något gott att publicera sanningen. Men att söka publicitet bara för sakens skull gör lite eller inget när det gäller att publicera sanningen. Ofta publicerar det bara de ovanliga upptågen, de mest extrema och sensationella slagorden som används, de meningsskiljaktigheter som finns, medan det värdefulla budskap som eventuellt kan komma fram vanligen är en ytterst liten del av det hela.
Intervjuer i nyhetsmedia ger en möjlighet att åstadkomma en hel del gott genom att göra ett stort antal människor uppmärksamma på fakta. Jag har, i det förgångna, gått med på intervjuer på förfrågan av nyhetsmedia. Samtidigt har jag aldrig bett om en enda intervju, och jag har tackat nej till långt fler förfrågningar än jag har accepterat. Min personliga erfarenhet har varit att resultatet sällan är tillfredsställande. Alltför ofta är det som söks något sensationellt – vilket gör lite för att sprida de goda nyheterna. I en radiointervju som jag tackade ja till (som ägde rum i Florida) kom intervjuaren med ideliga sarkasmer och överdrifter när han talade om Jehovas vittnen och deras trosuppfattningar och uppförande. Jag tillbringade i stort sett hela programmet med att försvara dem, i det jag gav uttryck åt min övertygelse om deras allt överskuggande uppriktighet och anständighet, och med att göra intervjuaren uppmärksam på det sätt på vilket hans kommentarer förvrängde saker och ting och på ett orättvist sätt kastade ett felaktigt ljus över vittnena. Jag var glad över att kunna ge uttryck åt detta och fann att det var det enda tillfredsställande med den här erfarenheten.
I grund och botten sympatiserar jag alltså med den oro, också den indignation, som några känner och jag känner en liknande oro. Men jag sympatiserar inte nödvändigtvis med de metoder som ibland används för att uttrycka dessa känslor. Jag är övertygad om det riktiga i apostelns råd:
Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala, sen till vrede, ty en människas vrede åstadkommer inte det som är rättfärdigt inför Gud. (Jakob 1:19, 20, Bibel 2000)
Den lätta vägen är inte alltför ofta den bästa vägen. I mänskliga relationer, när man är indignerad på grund av att man upplever sig orättvist behandlad, är det den enklaste sak i världen att slå vilt mot källan till smärtan. Det är också ett tecken på svaghet snarare än styrka. Att utöva självkontroll, att bibehålla ett mått av lugn, att ta sig tiden och ansträngningen att finna ut den verkliga orsaken till problemet och det mest effektiva sättet att ta itu med det, kräver långt mer styrka och beslutsamhet än att helt enkelt lufta sina känslor.
Det har publicerats en mycket stor mängd material av tidigare vittnen och andra om Vakttornets organisation. Jag ifrågasätter inte att många som engagerat sig i detta har uppriktiga motiv, att de känner att de inte bara borde sitta passiva utan ”göra något”. Men det är min uppriktiga tro att en stor del, kanske till och med den största delen, av det som ges ut gör mer skada än nytta. Kristen frihet innebär inte att vi har tillstånd att säga vad vi än kan vilja säga. Vi är kallade att följa tätt i Kristi fotspår, och angående honom läser vi:
Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. (1 Petrus 2:23, Bibel 2000)
Hämndlystet tal, förlöjliganden, hårda ord, att framhäva mindre fel långt utöver deras rätta proportioner, att vägra att i tveksamma fall hellre fria än fälla, att vägra att medge möjligheten att de kan ha haft uppriktiga motiv, även om de misstagit sig, att inte överväga möjligheten att deras felaktiga handlingar kan ha varit resultatet av att de varit offer för felaktiga föreställningar – inget av detta gör något för att främja sanningen. Tyvärr återfinns sådana ting ofta i mycket av den ”anti-Vakttorns”-litteratur som ges ut. De finns också i Vakttornets litteratur i dess uttalanden om dem som inte instämmer med deras uttalanden, de som stämplas som ”avfällingar”. Så saken går ofta hela varvet runt med samma olyckliga upprepning av ont som bemöts med ont. I motsats till det uppmanas vi:
Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. … Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda. (Romarna 12:14, 17-21, Bibel 2000)
I detta återspeglade aposteln troget det Guds son lärde:
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matteus 5:43-48, Bibel 2000)
De ledande bland vittnena anstränger sig för att få det att se ut som om vilket som helst offentligt uttryck för en avvikande åsikt gentemot dem, och vilket som helst framläggande av vederläggande bevis av deras läror och handlingssätt, är en ”förföljelse” av dem. Om så verkligen var fallet finns ingen tvekan om att deras eget handlingssätt skulle peka ut dem som några av de värsta förföljarna i dag, för de publicerar regelbundet och oavbrutet sina avvikande åsikter gentemot andra religiösa grupper och bemödar sig om att bevisa att deras läror är falska. De är snabba att snappa upp nyhetsartiklar som ger en negativ bild av andra religioner och publicera dessa. De måste räkna med att bli bedömda efter samma normer som de bedömer andra med. (Matteus 7:1, 2) Men med en sådan förvrängd syn på saker och ting kan de rättfärdiga sitt bruk av hårda ord mot vem som än ifrågasätter deras anspråk och synsätt.
Mina egna erfarenheter av de styrande i vittnenas organisation blev till sist obehagliga. Jag trodde inte det var möjligt att de män som jag hade känt och arbetat med i åratal, inför vilka jag hade uttryckt mig själv, mina övertygelser och min oro, i hundratals gruppdiskussioner, kunde handla på ett sådant sätt eller göra bruk av sådana metoder som de gjorde. Ändå kan jag ärligt säga att jag inte nu, inte heller i det förflutna, har hyst några känslor av agg. Det blev av förklarliga skäl en inledande chock, men efter det har jag inte slösat bort någon tid på att missmodigt tänka tillbaka på dessa händelser, på att grubbla över det förgångna. Den plötsliga förändring som blev resultatet, svårigheterna med att börja ett nytt liv när jag närmade mig de sextio, har inte lämnat några ärr som jag är medveten om, inte gett mig skäl till självömkan. Jag känner och tror att erfarenheten har hjälpt mig att gå framåt; jag hoppas verkligen det. Dessutom kan jag säga att det inte finns en enda av dessa människor som jag inte skulle vara villig att tala med, lugnt och utan upprörda känslor, inte en enda som jag inte skulle vara villig att förse med mat, tak över huvudet eller vad som helst annat han skulle kunna behöva. Om någon fiendskap existerar, är det inte från min sida. Jag kan till och med tro att åtminstone några av dem kan känna liknande känslor mot mig – även om de känner sig tvingade att inte göra så på grund av den organisation som de tillhör.
[reprinted from “In Search of Christian Freedom” by permission of the author]